Man måste passa på nu, sen finns det inte längre.
Elisabet Englund utbildade sig på Konstfack åren 1964-1968. Sin första separatutställning hade hon 1982.
– På den tiden ställde man ut först då man hade ett eget bildspråk. I dag är det annorlunda; det finns ett stort intresse för dem som studerar, för de lovande, säger hon.
Elisabet Englund har fortsatt att ägna sig åt sin bildvärld, det är den hon vill utveckla.
– Jag jobbar inte på något särskilt tema, jag har mitt bildspråk som jag fördjupar. Jag försöker komma närmare och närmare kärnan. Mitt sätt att experimentera är att söka fördjupning. Jag vill komma närmare, mer rakt på det väsentliga.
Vi träffar henne när hon är färd med att hänga sin kommande utställning på Gamla Rådhuset. På väggarna hänger akvareller och tuschteckningar med motiv som norrbottniska landskap, gamla traktorer och dansare i rörelse. Elisabet Englund ägnar mycket tid åt att leta efter motiv, säger hon.
– Det finns oerhört mycket som är vackert och intressant, men det hjälps inte – jag har min egen sökmotor. Jag känner när jag hittar rätt motiv, då får penseln energi.
Hon lockas av motiv som på något sätt är flyktiga, säger hon. Och vad kan väl vara flyktigare än en dansares rörelse?
Åtskilliga timmar har hon tillbringat på Operans balettrepetitioner, och artisterna i en nycirkus i Botkyrka har också fått sina rörelser fångade.
– Man måste passa på nu. Nu finns motivet, sedan finns det inte längre. Det är stimulerande, säger hon.
Hon visar bilder på en akrobat i rörelse och förklarar vad hon velat fånga.
– Jag vill skildra när akrobaten söker balansen, inte när hon fått balansen.
Finlemmade danskroppar som söker den fulländande rörelsen tycks ligga så långt från gamla traktorer som man kan komma. Elisabet Englund får ofta frågan varför hon målar traktorer. Något svar har hon dock inte.
– Jag har ingen erfarenhet av traktorer, jag har aldrig ens kört traktor.
– Ett motiv som en traktor är oerhört komplicerat och man skulle kunna hemfalla till att avbilda. Men det är inte det jag är ute efter, det kan man göra med en kamera. Jag tolkar ett uttryck, traktorns uttryck. Och det är bara speciella traktorer jag är intresserad av. De ska vara gamla och helst stå ute i naturen.
Elisabet Englund kommer från Luleå, men bor numera i Nyköping.
Den nya hemorten har haft en viss inverkan på hennes konst, även om de norrbottniska fortfarande intar en central plats bland motiven. Hon visar en målning där himlen utgör huvudmotiv:
– Jag har inte tidigare haft himlen som motiv. Men jag tittar mycket på himlen och vid Bråviken, där vi bor, tornar den ofta upp sig. Men ändå är det norrbottniska gårdar som ligger där i skogen.
Hon återkommer till det flyktiga i motivet, till hur hon vill fånga det som snart försvinner.
Och, visar det sig; utmaningen i att fånga det flyktiga är nära sammankopplad med tekniken, som i hennes fall inte tillåter ändringar.
– Tusch är enkelt och rent och går inte att ändra. Och det är samma med akvarell – man måste satsa på penseldraget.
– Motivet ska vara tillfälligt och materialet oåterkalleligt. Pang! Så sitter det där. Det skärper sinnena.
Hon visar en målning med en katt, där hon kombinerar akvarell och tusch.
– Jag målade akvarellen först, sedan lade jag på det mörka med tusch. Jag satsade allt, det kunde bli hur förstört som helst. Det är så vansinnigt spännande.
Och visst, menar hon, måste hon slänga mycket också.
– Men det är värt att slänga tio för att få en bra.
Intervju med Elisabet Englund gjord av Alice Sundman publicerad i Länstidningen Södertälje 2006-11-03.
