Angående utställning på Norrbottens museum

Någon har sagt att akvarell är slöjornas konst, möjligen menande förvillande slöjor, något slags skenverk. Det kan naturligtvis i vissa fall vara så, men det är också, när det är som bäst, den totala närvarons konstart.
Elisabet Englund har valt den vägen. Motiven är om inte utbytbara så mer endast förevändningar att måla. Det kan vara ett hus, en katt, en naken modell eller en traktor alla kräver de samma hundraprocentiga åtagande. Tekniken tillåter inga ändringar. Det gäller att veta när pappret är moget, för när färgen anförs så biter den. När vattnet tillförs så fördrivs vissa pigment medan andra anhopar sig. Jämna ytor låter sig vallas medan volymer fördrivs med rent vatten. Pappret är det enda som erbjuder ljus det gäller att hushålla med lystern. Alltför många blandningar dödar färgen. Att måla bra akvarell är att vara god vän med vattnet och att kunna balansera på slak lina. Det kräver total koncentration och fullständig närvaro.

Englund slog igenom för mer än tjugofem år sedan med stämningsfulla husmålningar från Tornedalen. De hänger fortfarande med i hennes kollektion, men nu med viss avskalad karghet och stundtals trötthet över sig. Inte för att jag tror att hon bokstavligt har tröttnat på motivet, utan hon målar det nu i en annan sinnesstämning.
Utställningens andra tema utgörs av hennes förnämliga modellstudier vilka visar vilken skicklig tecknare hon är. Här utnyttjas färgen som accenter i väl genomförda laveringar. Allt med samma stränga krav på koncentration.
Det tredje stora temat är hennes studier vid, vad jag förställer mig som, traktorkombinatets kyrkogård, där det gamla uttjänta trotjänarna Bolinder-Muktell, Zetor med flera märken givits visuell upprättelse innan destruktionen. Hon har helt enkelt fastnat för och måleriskt gestaltat gamla traktorer i olika grader av förfall. Här ser man också hur hon behärskar den svåra akvarellfärgen, hur hon får volymer och stoffkänsla i lackerad eller rostig plåt. Man känner nästan oljelukten ur spruckna tråg och motorblock. Inget motiv är således ovärdigt för det konstnärliga ögat, det gäller bara att kunna gestalta det.
Elisabet Englund kan det. Hon är kvinna, hon arbetar med den totala närvarons konstart, hon har upptränat och bra balanssinne på slak lina och har blivit mycket god vän med vattnet.
Det är sannerligen ingen glamour över akvarellmåleriet. Hon har valt den smala vägen där konst kommer av att kunna.

Bertil Sundstedt

Norrbottenskuriren 2002